Till er som har ett brustet hjärta!
Att förlora känns som att misslyckas, att misslyckas känns som att springa rakt in i en vägg och ramla handfallen rätt ner på marken utan att ens kunna föreställa sig hur det känns att resa sig.
Alla har vi säkert legat där någon gång, hjälplös och otröstlig.
Med tårar som blött ner mer än sommarens årliga vattenkrig.
Och med ofrivilliga känslor som blommat värre en vårens maskrosor. Känslor som liksom ogräset är svåra att få bort, för att de gång på gång växer upp igen.
Alla har vi väl någon gång förlorat något vi älskar.
Det är inte farligt att misslyckas. Det är berikande. Du misslyckas med en anledning. För att senare kunna vinna.
Linda Bengtzing sjunger att den som vågar vinner allt.
Våga res på dig. Våga börja om. Våga satsa.
När du ligger där längst ner på bottnen och känner dig som en ful mört, titta dig istället omkring.
Du kommer uppmärksamma ett nytt stim fiskar.
Sakna inte den som fastnade på kroken och försvann. Mest synd var det ju om masken. Du lever ju.
Man får gråta. Man får hata. Man får sörja.
Rensa långt ner i jorden för att hitta egentliga masken.
Dra bort maskrosorna från roten.
Och var aldrig den fula fisken som sitter hemma och gråter.
Då du förlorat håller du i triumfkortet.
Förmodligen vann du något viktigare på vägen!
