Åh När Vi Tar Saken I Egna Händer

Jag tillhör uppenbarligen inte kategorin människor "Jag-glömmer-aldrig-ett-ansikte".
Snarare tillhör jag gruppen människor som ständigt glömmer ansikten, och alltid får försöka ta mig ur diverse pinsamma situationer med någon trevlig människa som talar vatten & vind då jag endast beordrar hjärnan att åtminstone försöka placera stackaren.

Var med kidsen på skolbesök då en ung, SNYGG och trevlig kille kommer fram och klappar mig på axeln.

- Hej Emma! Kul att se dig, är det bra?
- HEEEEJJJ! Jooo tack det är jättebra, själv då? (Jag ler givetvis mitt största leende och anser att mitt MVG i Sceenisk Gestaltning är riktigt bra att ha...)
- Hur går det på jobbet då?
Tänk, tänk tänk. Han frågade om jobb. Hur normalt är det som andra fråga? Det måste alltså vara någon jag mött i mitt arbete...
Jag, precis sådär jobbigt övertrevlig som vanligt babblar en liten stund om mitt jobb innnan jag inon mig plötsligt kommer på den briljanta idén.
- Hur länge sedan är det nu du var där?

Där satt den!
Och han märkte aldrig att jag inte haft en susning om vem han var!